mitt liv i ord

jag har tagit examen.
det var då ingen som varnade mig för hur läskigt det skulle vara.
hjärnan går på högvarv och jag kan inte sluta oroa mig.
finns det jobb?
kommer jag kunna få jobb?
vad händer om jag gör bort mig på varenda jobbintervju?
kommer jag klara mig i sommar?

på måndag är jag äntligen aktiv i vikarieförmedlingen.
det är där jag har mitt hopp just nu.
charmen på 100% och sen är det bara att köra.


och nej, ja tog inte examen från hogwarts.
det är bara önsketänkande.

vi har alltid haft en viss talang för sport i min familj.
pappa har gjort det mesta och även varit väldigt väldigt bra på det han tagit sig för.
johan var rankad som bäste 86-målvakten i Östergötland när han spelade fotboll back in the days.
emil gick hockeygymnasium som en av två målvakter som antogs och har nu en lysande framtid framför sig.
mig själv har jag ingen koll på. jag hade kunnat gå rätt långt om kroppen hade hållit. och motivationen. fotboll, innebandy och luftgevär. det ni!

de två yngsta då.
olle och elis.
de är talanger utan dess like och jag har en sån där skön känsla i magen när jag tänker på hur långt de kan gå.
de kan verkligen gå hur långt som helst.
hur långt som helst.
bli inte förvånade om ni ser dem i os om ett par år.
tro mig.
fortsätter de i den här takten kommer de att gå hela vägen.

2008 var olle och elis i norge på träningsläger i norge.
här syns de tillsammans med petter northug.
jag är imponerad jag.

om man kan kalla sportintresse för björn det vill säga.
jag har alltid gillat sport.
egentligen.
när jag bodde i göteborg följde jag aktivt mitt fina blåvitt match efter match och jag höll koll på lite annat smått och gott.
umeås damer.
linköping under perioden om frida spelade där.
sen flyttade jag till örebro och björnen, sportintresset, tog en paus och har sovit rätt gott fram till nu.
os har fått mig att vakna.
och vaka.
natt efter natt.
curling, längdskidor, skidskytte, stafett, skicross, slalom, storslalom and on and on.
jag är helt inne i tugget och det känns sjukt bra.

det resulterade i mössor. såklart. 4 guld, 2 silver och 2 brons är lätt värt att fira. snart blir det en medalj till. minst silver. det känns helt ok faktiskt.

har dammat av stickorna och styrt upp lite.

jäklar vad kul det är!
jag skulle kunna öppna fabrik och bara sticka dagarna i ända.

på riktigt alltså.

... att vara skateboardfru.

nä.

skoja bara.



var utförsäljning på hans jobb häromdan.
jag passade såklart på.

yum.

igår var jag och fyllde i lite färg i min tribute till farmor.
idag är armen fortfarande svullen som en ballong men vad gör det när det är så fint :)

nästa gång blir den färdig och det känns mycket bra.

mycket bra faktiskt.

ordvitsar till tusen och kö i tusen timmar.
kö kö kö och bara en endaste ugn.
kroppen gör ont som bara rackarns men jag är nöjd ändå.
fick äntligen jobba med finaste finfina catrin igen och jäklar vad jag har saknat henne.
hur mycket som helst faktiskt.

igår fick jag mota bort en gubbe som trodde det var läge att ragga på mej och kom fram flera gånger och petade mej på armen.
jag bara tittade på honom, skakade på huvudet och sa nej.
men han kom ändå tillbaka.
flera gånger.

jättekonstigt.

för övrigt är jag lite tjurig över att coverbandet med irländska (och till min förtvivlan gyllenetider'iska) influenser helt missade att göra reklam för vårat bås, trots att de lovat.

inte för att det spelade nån större roll.

vi hade ju kö hela tiden ändå.

vi har väntat på nya tapeter sen i början av maj.
nu är det den 13 september och mitt tålamod tog slut i juli.
sen väntade jag lite till.
ringde några gånger till.

nu gav jag upp och styrde ändå.

en ny tavla som ska hängas upp ovanför sängen.
ny lampa. stor lampa. mycket bra.
gardinstång med tillhörande gardiner åkte också upp.

inte fasen tänker jag fortsätta bo i ett kyffe bara för att kraft måleri inte kan få tummen ur.

ikke!

det känns lite som en evighetspromenad på en sån där raksträcka man bara inte kan se slutet av.
inte ens om man kisar.

6 lektioner tagna och ändå känns det som att jag aldrig kommer komma fram.
11 lektioner kvar.
ingen aning om det kommer räcka.
kommer det att räcka?

imorrn ska jag visa att jag kan allt vi gått igenom hittills.
växla.
koppla rätt.
svänga.
starta i backe.

backa runt gatuhörn.
parkera. både med nosen och baken först.

jag vet att jag kan allt men är lite rädd att det kommer skita sig bara för att det kan.

det brukar alltid skita sig.
bara för att det kan.

tre månader senare har vi äntligen fått upp lampor.

och hyllor till dvd'erna.

till jul kanske vi har fått upp gardiner i sovrummet.

om vi har tur.

jag hann bara börja med den.
sen tackade hon för sig.
två dagar senare.


min älskade älskade farmor.

jag borde få skäll för att jag uppdaterar så sällan men men, what to do?

hittade iaf två bilder från första bjudningen i nya lägenheten :)
johan var nån annanstans men det gick ju lika bra ändå.
juliet, linda och oskar.

oskar var dj och kvällen slutade i succé.
jeller ja. vi skulle ut på krogen och jag vände i dörren.
ha!

ingen festprisse jag inte.

japp, nu är det klart.
vi har fått en större lägenhet och kommer att bo tillsammans på riktigt.
på riktigt riktigt.

okej, vi har redan bott ihop i snart åtta månader men då har vi bott bådatvå i min lägenhet.
nu börjar vi om från noll i något som är bådas.


behöver jag säga att jag är glad glad glad?

det var mest en olyckshändelse och några slingor som spårade ur.
men nu är jag blond.

typ.

jag har bokat tid för en ny tatuering.
vänster överarm.

det är det bästa idén jag haft hittills och den kommer helt och hållet att tillägnas min farmor.
världens bästa farmor :)